Jag gick och la mig närmare midnatt och var tillfredsställande nöjd med tillvaron ända tills jag stängde av surfplattan och försökte påbörja min ack så välbehövliga skönhetssömn.

Tydligen är jag helt osynkad med hjärnan för den hade uppenbarligen helt andra planer för mig…

Tankarna började vandra och ledde in mig själv på ett djupare resonemang med mig själv och situationen jag står i för tillfället, och helt plötsligt upplevde jag en allt mer tilltagande oro över vissa saker.

Lyckligtvis var det ingen olycksbådande oro, utan mer en vägledande oro – en möjlighet att ifrågasätta vissa saker, vissa vägval och huruvida man är stark nog att fortsätta på den väg man nu vandrar.

Jag vet att vägvalet kan ge enorma möjligheter att förverkliga saker jag tidigare bara kunnat drömma om, och det i sig kan tyckas vara ytterst angenämt.

Däremot dyker oron upp när man verkligen ställer saker och ting mot varandra:

Blir jag den som förändrar, eller blir jag den som förändras?

Någonstans inom mig formas ett svar som i nuläget inte kan tydas helt, men som ändå kanske kan ge ett någorlunda vägledande svar, eller åtminstone en förmaning om att vara försiktig.

Att stå stadigt, och att noga välja sina steg så väl som sina ord.

För några veckor sedan läste jag några ord som etsade sig fast på näthinnan, och även om orden återges i en personlig parafras så lyder orden:

“… vandra i gemenskap…”

Just dessa tre ord fick mig att tillbringa timmar i tankesoffan där jag vände och vred på orden för att i möjligaste mån tillämpa dem på mitt eget liv, bara för att några dagar senare tappa tråden.

Men om jag plockar upp tråden igen och försöker ta dessa enkla ord som ett gott råd, så spelar det kanske inte så stor roll vilken väg i livet jag hamnar på så länge vandringen sker i gemenskap med Gud?

För några dagar sedan var jag på besök hos några goda vänner, och innan jag gick sa mannen i huset något jag inte kunnat glömma:

“Ändra dig aldrig!”

En humoristisk respons hade kunnat vara något i stil med “det tror jag nog att du vill”, men jag valde att tiga och i stället begrunda orden.

Till saken hör att dessa har känt mig under många år, och hans ord var riktade till mig och det goda han ser i mig som inte alla kanske ser. Eller vill se.

Naturligtvis blir han tvungen att först filtrera sig igenom alla lager av fel och brister hos mig, men orden var likväl riktade till mig som person.

Till den jag verkligen är.

Så bland all denna röra som finns i mitt huvud just nu kan man kanske också finna ett svar som stillar oron och tillåter mig att faktiskt sova:

“Vandra vägen i gemenskap med Gud och låt dig inte världen förändra dig.”

“… som får in bland vargar…” Matt 10:16a