Här bodde jag och Emmelie i somras, och jag är glad att det var i somras...

En annorlunda variant av kickbike…

Det blev många mil längs våra svenska vägar...

Efter att ha tillbringat hela dagen i bilen längs 50, 60, 70, 80, 90, 100, 110 och 120-sträckor är man äntligen hemma. Antalet fartkameror längs vägarna var mer än irriterande, och med tanke på antalet olika hastigheter i kombination med antalet översnöade skyltar vore det ett smärre under om man slipper böter…

Debbie fick många tillfällen att busa runt i snön...

Men nu är man i alla fall hemma – något som tycktes bli en glad överraskning för Bagheera, Nikita och Eragon som lämnades kvar. Några vakthundar är dessa dock inte. Jag kunde köra in på gården, lasta ur bilen och öppna grinden till hundgården utan att någon vovve visade sig. Jag visslade till och med för att de inte skulle bli helt överraskade av mig, men fortfarande visade sig ingen vovve. Debbie smet in genom hundluckan samtidigt som jag kikade in genom köksfönstret. Bagheera som då låg och sov på soffan blev glad, men fattade fortfarande inte att vi faktiskt kommit hem. Det var inte förrän jag öppnade dörren som jag möttes av 3 överlyckliga små vovvar.

Flocken var återigen fullständig.

Under helgen som gått har jag hoppats kunna använda datorn mer flitigt, men schemat har mer eller mindre varit fullspäckat hela tiden. Nu är jag äntligen hemma, och kan njuta av en lugn stund framför datorn innan jag söker upp kudden för lite skönhetssömn. Tack och lov är jag ledig i morgon…

Det är som man säger: Borta bra, men hemma bäst…