Ja, för att nu sammanfatta helgen så kan jag berätta att jag varit bortrest och tillbringat dessa dagar på Wettershus som är en ekumenisk retreatgård invid berget på Vätterns östra sida.

Bilden nedan visar utsikten från mitt lilla rum, och man mådde inte direkt illa av den!

Wettershus fyller 60 år nästa år, och är därmed en av Sveriges äldsta retreatgårdar – dit man kan komma för att koppla av och finna vila i en miljö som bjuder på så väl tysthet som stillhet.

En del kommer hit för att fördjupa sin gudstro, en del för att få ett naturligt andrum till det stressade liv som vardagen många gånger erbjuder.

Oavsett anledning är man lika välkommen att ta del av vad som erbjuds; andakter, meditation, stillhet, tystnad – och mängder med fantastiskt god mat.

Att samla så många vuxna på en och samma plats där man inte skulle prata med varandra eller allt söka social kontakt var något helt nytt för mig, men det fungerade verkligen.

Om man än var ensam mycket fanns ändå gemenskapen där vid gemensamma måltider, andakter och meditation: Om än under tystnad.

Man skulle kunna tro att det ibland uppstod den där “pinsamma tystnaden” när alla var församlade utan att något sa något, men faktum är att den typen av tystnad bara uppstår när man känner att någon måste tala.

Vi alla som var församlade där hade inte kommit dit för att prata väder, fotboll och hur dyr bensinen är.
Vi hade kommit dit för att njuta av tystnaden, och på var och ens sätt finna styrka genom stillhet, allra minst jag som under lång tid brottats med några av de större frågorna i livet.

Runt gården fanns mängder med små stigar och viloplatser, och varenda en av dessa är väl beprövad av hundratals människor som genom åren sökt sig hit.

Jag kan tänka mig att det överallt fällts tårar över livets hårda prövningar, men skratten har garanterat också kunnat höras när människor som verkligen sökt slutligen finner.

I det lilla kapellet på bilden nedan tillbringade jag mycket tid i under retreatens sista två dagar, och tror att jag fått de svar jag sökt. Eller åtminstone fått vad jag behöver för att gå vidare.

I ensamheten i mitt lilla rum skrev jag ner många av mina upplevelser så att jag om några dagar kan gå tillbaka för att se om jag känner likadant.

Det har varit en helt underbar helg där jag insett vikten av just stillhet och tystnad.

Under ett själavårdssamtal med den präst som var ledare fick jag lufta saker som legat och gnagt i snart 9 år.

Det kändes lite som att öppna ett gammalt sår som aldrig riktigt fått läka, utan i stället blivit infekterat.

Det var en smärtsam upplevelse, men ack så viktig för den fortsatta retreaten. Och den fortsatta vandringen.

Ett stort tack till Godistanten som tagit hand om mina bångstyriga hundar under dessa dagar! ♥

Fortsättning följer…