Det kommer en dag när vägarna skiljs åt, och man måste ta farväl. Man går i tron att det inte är för evigt, men det är ändå obeskrivligt smärtsamt.

Man har det senaste året tydligt märkt att han inte riktigt varit sig själv, även om han alltid varit glad och kämpat på.

Så gott han har kunnat.

Nu är han äntligen fri från sina krämpor och får möjlighet att obehindrat rusa fram över de vidsträckta ängar som finns bortom regnbågsbron. Jag är säker på att han kommer att bli väl mottagen av alla hans gamla vänner som gått i förväg.

En 10 år lång vänskap!

Turbo började ju som en av gästerna på Glada Bäverns Hundpensionat, innan det i mars 2015 bestämdes att han skulle flytta hit för alltid. Han var en sprallig vovve som älskade att hitta på hyss, stal mat direkt ur stekpannan och försökte länsa hönsgården.

Sen får man inte glömma alla gånger han kröp upp bredvid mig i sängen, la sitt huvud på mitt bröst och somnade. Eller alla promenader vi fått göra, hur han alltid försökt peppa mig att gå fortare. Eller hur mild han varit mot alla som besökt oss här hemma.

Allt sånt är bara härliga minnen nu.

Den sista promenaden är gjord, den sista måltiden är uppäten, och ett sista farväl har tagits. 10 år är en lång tid, men nu känns det som att det bara varit en kort stund. Jag hoppas i alla fall att han haft ett bra liv här hemma. Trots att han har fått uppleva den otacksamma uppgiften att vara bitleksak åt sylvassa valptänder.

Det har verkligen varit en förmån att få äga en sån underbar hund, och jag vet att jag kommer att sakna allt med honom. Tack för allt, Turbo!

Tills vi möts igen – vila i frid, älskade Turbo! ♥
2013-07-01 – 2025-04-30