… efter att ha vandrat 192 mil i ur och skur, kyla och värme genom vårt underbara land!

Mina skoskav har sedan länge läkt, och den brutala “bonna-brännan” har ersatts av flertalet nya sen den där dagen, och när man nu sitter och tänker tillbaka inser man att de flesta minnen bleknat.

Av alla människor man träffat och pratat med är det endast ett fåtal man faktiskt kommer ihåg vid namn idag, och helt ärligt känner jag inte längre samma stolthet jag kände när jag passerade “mållinjen”.

Varför det blivit så vet jag inte, men kanske ligger det något i att man inte kan leva på gamla meriter hur länge som helst.

Icke desto mindre är det en bedrift av stora mått, och kanske kan jag återfå stoltheten något om jag faktiskt pressar mig till att bege mig ut på ett nytt äventyr.

Att detta inte blir den sista utmaningen man tog sig an.

Det fanns ju senare planer på att cykla Sverige runt, men livet kom på något sätt i vägen – och så här i efterhand kan jag tycka att prioriteringarna skulle sett annorlunda ut.

Skulle man återigen ta upp planerna på en resa runt vårt fantastiskt vackra land, men för att verkligen känna det i hjärtat behöver jag en rejäl morot.

Ett syfte, mer än att bara se om man klarar det.

Det råder i alla fall inget tvivel om att jag saknar känslan att ha ett stort mål att sträva mot.

Alla hundratals timmar av envis träning och förberedelser.

Att återigen få känna den där hopplösheten i hjärtat över att något kanske ändå är omöjligt – och övervinna den med ren och skär envishet.

Kanske skulle man damma av sina gamla anteckningar och se vilka tankar som väcks till liv av detta, och vem vet vad framtiden har att erbjuda för nya äventyr..?