Det är den där drömmen som du kanske aldrig talar om, men som kan avslöjas i din blick eller det där leendet som plötsligt infinner sig på dina läppar.

Du hoppas innerligt och vårdar drömmen ömt – och önskar att en dag få se den slå in!

Det pirrar i din mage, och likt en nyförälskelse känns varje steg du tar lättare och lättare tills att du nästan svävar fram i vardagen och allt känns så enkelt och underbart.

Du anförtror din dröm åt någon som du är övertygad ska stödja din sak och även om vännens läppar hurrar för dig så syns kanske ett tvivel ack så tydligt i dennes blick.

Du fortsätter ändå anförto dig åt andra, men även där möts du av läppars lögner i kontrast till ögons ärlighet.

Den oskuldsfulla drömmen börjar allt mer blekna bort i en våg av eget tvivel och ifrågasättande, och dess fjäderlätta känsla den erbjöd förbyts sakta till en börda du ej orkar bära.

Du lärde dig ersätta ordet “möjligheter” med “problem”, och därmed förändrades allt.

En dag finner du kanske dig själv med att dagdrömma i soffan med benen på bordet, och du frågar dig själv vad som hände med den där drömmen du en gång vårdat så ömt.

Ja, vad var det egentligen som hände?

Man kommer dessvärre alltid att möta människor som ställer sig tvivlande till sin egen och andras förmåga, och även om andra människors misstro kan avskräcka får man aldrig ge upp sin dröm – utan envist fortsätta sträva efter dess förverkligande.

Visst, det blir kanske inte alltid som man tänkt sig från början, men att inte lyckas förverkliga något är aldrig så illa som att inte ge drömmen en chans att leva på riktigt.

För man kan aldrig i förväg veta hur allt kommer att sluta…

För egen del möttes jag av tvivlande blickar och himlande ögon när jag först berättade om mina planer att gå från Kiruna till Ystad.

Från vissa håll var motståndet hårt, och man insåg att vissa önskade att mina planer skulle misslyckas.

Jag ska inte sticka under stol med att jag själv också tvivlade, men jag var samtidigt beredd att misslyckas – och först i ett sånt läge hade jag chans att lyckas.

Efter 2½ år av träning, förberedelser och övertid på  jobbet hade jag allt jag behövde för promenaden, och tidigt på morgonen den 2 juni 2012 tog jag mitt första steg på den 192 mil långa vandringen genom Sverige.

Trots allt arbete bakom visste jag inte vad som skulle vänta mig längs vägen, men med hjälp av envishet och goda vänners stöd i mörka så väl som ljusa stunder nådde jag mitt mål 7 veckor senare.

Till alla vänners glädje och tvivlares förtret.

Man står idag i ett liknande läge inför sommarens Cykelexpedition, och även om tidigare äventyr gett mig mycket användbar erfarenhet så har jag fortfarande mycket kvar att lära.

Det är en väldigt spännande process just nu, och naturligtvis är man också väldigt nyfiken på hur allt kommer att gå, och vilka nya erfarenheter detta kommer att leda till.

Du följer väl med på äventyret?