I den bästa av världar så finns det utrymme får både återhämtning och rekreation, men dessvärre så är många gånger verkligheten helt annan.

Jag gillar att jobba.

Dock tycks jag ha en inneboende tendens att göra det alldeles för mycket och alldeles för ofta.

Är det inte alla projekten här hemma, eller hundarna, som besvärar samvetet var gång jag “inte orkar“, så är det alla olika jobb och uppdragsgivare.

I söndags var behovet av andrum så stort (trots några dagars ledigt) att jag sjukskrev mig på måndagens morgon, och det är en åtgärd som är både ovanlig och kopplad till skam.

Min energi var som bortblåst, och trots olika försök så lyckades jag aldrig uppbåda den mängd energi som behövdes inför en ny och kort arbetsvecka.

Efter ett kortare samtal med en av mina chefer så kunde jag slappna av i vetskapen om att vissa krav lyftes från mina axlar, men samtidigt visste jag att desto fler krav väntade från annat håll.

Att upprätthålla både en hög arbetsmoral och aktiv livsstil är långt ifrån hälsosamt, och sällan möjligt.

Förr eller senare kommer både kropp och själ att utkräva den tid som de gått miste om, och då hamnar man i ett liknande lägge.

Den berömda väggen är förvisso fortfarande långt bort, men samtidigt mer nära än någonsin tidigare.

För att lösa situationen kommer det att krävas både omprioriteringar och hjälp som de stackars människor som står mig närmast, men ingenting är att anse som omöjligt med lite sunt förnuft.

Nästa arbetspass är först på fredagskvällen, och fram tills dess så kommer allt att ske i ett mer naturligt lugn – och vikten av att inte stressa fram något är minst sagt stor.

När ska man läsa sig läsa av kroppens signaler??