Ibland saknar jag knackandet från min gamla skrivmaskin av märket Facit. Visst, tiden är sedan länge över för just sådana uppfinningar, men det var en fantastisk maskin.

Om minnet är som det ska så bytte jag till mig den mot en av mina förstärkare.

I början trodde jag kanske att denna skulle bli det perfekta verktyget för att bli författare. Det skulle dock visa sig att tekniken utvecklades alldeles för snabbt, och helt plötsligt satt man med en dator på kvällarna.

Visst, även tangentbordet ger i från sig ett speciellt ljud, men det skänker inte samma tillfredsställelse. Ett maskinskrivet papper bär med sig så mycket mer än bara ord. Det finns ett engagemang och ett helt annat arbete bakom det, och varje bokstav lämnade ett permanent avtryck på sidan.

Jag började skriva som liten

Jag har aldrig riktigt förstått varifrån den kreativa sidan har kommit, men det känns som att den alltid funnits där. Om än något bortglömd i dagens läge, men i bakgrunden lever författardrömmarna vidare.

Jag har någon skrivbok kvar från lågstadiet med små berättelser som jag skrivit, men dessa var skoluppgifter. Och således ganska innehållslösa på ett sätt. Men på något sätt kan man ändå märka av att jag försöker utveckla det vidare.

Senare skulle allt utvecklas till mer kreativa texter, framförallt genom noveller och dikter. Allt var en lek med ord, och en ständig jakt på att hitta det perfekta ordet eller uttrycket. Att fånga något komplext med enbart ett fåtal ord, och få läsaren att begrunda allt på ett djupare plan.

Men det var då… Idag har man tappat mycket av det, liksom konditionen. Men allt går att återfå.

Efter att ha flyttat kontoret hit och dit under alla år, befinner jag mig nu under den branta trappan till övervåningen. Det är en avskild och mysig liten hörna där man kan ha lite koll på både gårdsplanen och hundarnas lek där ute.

Vi får väl se hur länge man stannar på just den platsen, och än mer; vi får se hur mycket skaparglädje man lyckas samla i denna lilla vrå… Man hoppas det blir en hel del, för hur det än är; ibland saknar man knackandet!

Man fick körkort för skrivmaskinen!

Ja, det var på högstadiet (tror jag) som man skulle utbildas i att lära sig skriva med rätt fingersättning på tangenterna. Har du fått genomgå samma kurs?

Då kändes allt meningslöst och svårt på ett oövervinnerligt sätt. Man svor mer än en gång under dessa lektioner, och försökte intala sig själv att man aldrig skulle ha nytta av det.

Käre värld, vad fel man hade! Idag är jag enormt tacksam över att man fick lära sig skriva på rätt sätt. Idag behöver man inte ens titta på tangentbordet när man skriver. Såvida det inte handlar om att försöka få fram ett special tecken, för olika datorer har lite olika utformningar för sånt.

Vi på Hundgården önskar er alla en trevlig kväll!