25 år har gått sen den där dagen då allt förändrades. Helt utan förvarning tog livet en vändning ingen av oss kunnat förutse. Allt man kunde göra var att försöka acceptera en ny tillvaro.

Min storebror tog sitt liv tidigt på måndagsmorgonen den 23 juli 2001.

I samma stund förintades alla drömmar och förhoppningar man hade om framtiden. Vi skulle inte längre hitta varsin respektive, bilda familjer, skaffa barn och låta våra barn växa upp tillsammans.

25 år har gått, men det slutar aldrig att plåga en. Talesättet att ”tiden läker alla sår” stämmer inte riktigt. Under många år tänkte man att smärtan skulle ge vika, men så blev det tydligen aldrig. I alla fall inte helt och hållet. Någonstans ömmar det fortfarande inom en, och känslan av förlust dröjer kvar.

I Sverige står män för ca 70% av alla självmord. Nu vill jag kanske inte se min bror som en siffra i statistiken, men likväl har han just blivit det. Samtidigt ser man gång på gång via sociala medier att psykisk ohälsa etc lyfts mer och mer. Onekligen är det ett viktigt ämne att lyfta om och om igen.

Konsekvenserna av ett självmord är ju ett slutlig gärning som många gånger blir förödande för omgivningen. Visst finns det en förståelse över att människor mår så dåligt att självmord är den enda utvägen.

Men det är samtidigt inte så enkelt.

25 år har gått!

Det känns overkligt på något sätt att det gått så lång tid sen den där dagen.

I djupaste sorg är det svårt att se en ljusare framtid, men ändå lättar allt med tiden. Men tomrummet inom en kommer aldrig att kunna fyllas helt och hållet.

I en intervju med Jordan Peterson så menade han att det är ganska troligt att efterlevande aldrig helt återhämtar sig. Jag var kanske av annan åsikt för 20 år sedan, men idag är jag benägen att hålla med honom.

Vila i frid, Johan!