Batman har invigt cykelkärran, och överlag kan jag nog säga att allt gick bra. Man får naturligtvis ta det lugnt och försiktigt i början, för det är lite skumpigt och svajigt.

Med lite regelbunden träning så tror jag att vi snart kan bege oss ut på en något längre cykeltur.

Där emellan så kommer cykelkärran att stå i hallen och vara fäst i väggen. Allt för att han ska få så många chanser som möjligt att vänja sig vid att hoppa i och ur den. En liten godisbit följt av kommandot ”hopp” har visat sig erbjuda tillräckligt med motivation för att hoppa i.

Av alla cykelkärror man haft genom åren så finns det inget som slår den gamla. Men den vägde hela 40 kg, och därför har man inte längre kvar den. Fast ibland så kan man ändå sakna den. Den representerade trots allt en viktig tid i mitt liv.

Tänk att man cyklat från Kiruna till Ystad med den, och några år senare så gick man samma sträcka. Denna kärra fick verkligen bekänna färg på mer än ett sätt. Hunden satt dock mer än tryggt där i!

Livet är som en tombola!

Helt plötsligt vändes allt upp och ner, och när man väl känt att livet återfunnit viss stabilitet så vänds det upp och ner igen. Så man får nu göra nya planer utifrån rådande läge, men samtidigt vet man inte hur allt ser ut längre ner på vägen.

Men även nya utmaningar kommer att lösa sig till det bästa – likt allt annat i livet. På något sätt har jag en känsla av att den sista förändringen inte riktigt uppenbarat sig än. Men jag är nog redo även för den.

Nu är dock klockan alldeles för mycket så det är dags att krypa till kojs.

Vi på Hundgården önskar er alla en trevlig kväll!