Under arbetsdagen körde jag iväg ett snabbt ärende och fann en hund som var ute på egna äventyr.

Jag frågade en bilist som lämnade en fastighet om han kände igen hunden, vilket han tydligen inte gjorde. Så man fattade ett snabbt beslut om att försöka fånga in hunden då en större väg låg i närheten.

Jag behövde knappt försöka innan han hoppade in i bilen, så nästa steg var att ringa polisen. Efter ca 20 minuter så var man tillbaka på jobbet, och sökandet efter ägaren fortsatte. Ganska snart var det dags för lunch, så jag kastade i mig maten och begav mig sen bort mot Slöinge Djursjukhus. Tanken där var att se om han hade något chip och var registrerad.

Det visade sig att ägaren redan ringt dit och frågat efter honom, och efter att de scannat honom så blev det snabbt bekräftat att det var inringarens hund.

Kort efter det kunde jag köra hem honom. Allt som allt tog det ca 1 timme från han blev infångad tills att han var återförenad med ägaren. Personligen kan jag förstå paniken hos ägaren, och samtidigt blir man frustrerad. Det visade sig att den jag frågade först innan jag fångade in hunden, hade varit på besök hos ägaren – och inte stängt en grind…

Det hela hade kunnat vara över betydligt snabbare, men ändå; hunden var välbehållen och hade dessutom fått åka lite bil. Detta var inte första gången man försökt fånga in små rymmare, och garanterat inte sista…

Sömnen svek mig i natt!

Trots att man la sig innan 21.00 igår, så kunde man inte somna förrän kring midnatt. Klockan ringde ändå 04.00, och man fick verkligen tvinga sig själv ur sängen. Om det var för att straffa mig själv eller utmana mig själv vet jag inte, men vi tog den längre rundan även i morse. Drygt 6 km tog vi oss igenom, och allt kändes ändå ganska bra.

I alla fall fram tills eftermiddagen. Då började ögonlocken bli väldigt tunga… Och nu sitter man här, nästan redo att krypa till kojs. Även fast att man vet om att det vore bäst att vänta åtminstone till 20.00 innan man lägger sig i sängen.

Vi på Hundgården önskar er alla en trevlig kväll.