När man är obeslutsam, så får man försöka hitta en väg som passar – även om den är obekväm.

Inför morgondagen så är man lite intresserad av att ta cykeln till jobbet. Men det största hindret är att det kan vara runt -1°C, vilket kanske inte kan verka vara så besvärligt.

Efter drygt 25 km så är det dock mer än märkbart på många sätt. Samtidigt har jag cyklat ca 50 km i runt -10°C vid ett tillfälle för nästan 10 år sen – något jag fortfarande har svårt att glömma. Efteråt hade man extremt ont i både armarna och benen.

Så, jag måste försöka komma fram till huruvida en ”äldre” kropp skulle klara detta idag. Speciellt med tanke på att jag inte cyklat utomhus på drygt 2 månader.

Samtidigt som att jag är extremt kluven i detta, så känner jag också av en viss nyfikenhet, och utmaningen kring allt detta. Visst. Tårna lär troligtvis vara något frusna när man väl kommer fram, men i övrigt så lär man inte riskera varken liv eller hälsa. Arbetsdagen börjar trots allt alltid med en lång och varm dusch.

Kanske blir det något längre i morgon, om jag nu skulle välja att ta mitt tvåhjuliga fordon.

Det var dessa möjligheter jag längtade efter!

Att obehindrat kunna ta cykeln till jobbet var ju just därför jag skaffade Wilja en kaotisk kumpan. Förvisso var det med reservation för en obehagligt låg temperatur utomhus, men den biten var mest med hänsyn till mig själv. Hundarna lär helt ärligt inte bry sig det minsta om just den biten…

Så varför inte testa detta i morgon? Det finns inget som tyder på att Batman skulle reagera negativt om han ser mig cykla iväg, i stället för att köra bil därifrån. Av erfarenhet så vet jag att Wilja inte skulle bry sig heller efter att man spridit korvbitar i hundgården.

En viktig motivator för mig är att jag under de senaste månaderna ”råkat” lägga på mig några kilon de senaste månaderna, och så kan vi inte ha det…

Vad tror ni? Tar jag cykeln, eller vinner latmasken även denna gång?

Vi på Hundgården önskar er en god natt!