Detta var inte planen, men jag antar att man får finna sig i utfallet.

Igår infann sig en märklig känsla av frusenhet, men man hoppades att allt skulle gå över. När man vaknade i morse stod det dock klart att det inte var något som bara skulle gå över.

Så nu sitter man här. Frusen, sliten och allmänt ömklig. Att man skulle få den manliga förkylningen i julklapp var inte något man inledningsvis anade, men… här är man…

Ynklig. Slagen. Tröstlös.

Det är förvisso julafton, men det är inget man märker av just idag. Ingen gran. Ingen julbelysning. Inte heller julmat. Sällskapet består av en fyrbent vän som inte kräver något annat än ett tvåbent sällskap.

I detta kan jag kanske finna frid. Vi är varken ensamma eller övergivna. Vi har tak över huvudet, och mat i magen. Fred och frid råder således här hemma på Hundgården. Visst hade man föredragit att kunna tillbringa kvällen med fästmö, bonusdöttrar och andra, men så blev det inte i år.

Oavsett känner jag ändå tacksamhet. Men inte över det faktum att ett virus sabbade julen, men att livet i övrigt är mer än bra. Man ser verkligen hoppfullt på framtiden.

Ett par dagar med vila och återhämtning så lär man vara på fötterna igen.

Man är ledig tills måndagen den 29 december!

Japp, och jag ska försöka njuta av varje sekund, samtidigt som jag försöker avyttra ägodelar som inte längre fyller en funktion. Hör och häpna; men min ATV är till salu.

Efter noga övervägande har jag insett att det inte längre är värt besväret. Under de senaste 15 åren har man i genomsnitt betalat 20’000 kronor/år för att ploga, och sladda vägen gratis. Mestadels för folk som inte ens uppskattar det.

Men, nu är det slut med mitt ideella arbete samtidigt som man innerligt hoppas på att det kommer 4-5 dm snö i vinter. Efter en, från min sida, 15 år lång och trogen tjänst kan garanterat någon av grannarna eller markägarna axla rollen utan invändningar.

Detta får bli min julklapp till Ljungby/Gisselstad i Falkenberg…

Vi på Hundgården önskar er alla en riktigt god jul!