Wilja linkar fram genom livet, så nu blir det inga mer promenader på ett tag. I alla fall inga längre, utan bara korta för sakens skull.

Hältan var knappt märkbar under ett tag, så vi trampade på under våra morgonpromenader. Uppenbarligen var det ett misstag, så nu får vi börja om igen.

Jag kan dock fortfarande inte förstå var det gör ont, och tydligen kan det gå över ganska snabbt ibland.

Nu blir det några dagar med tvångsvila för hennes del, och sen får vi se om man behöver göra ett besök hon veterinären.

Det stora problemet är dock att få henne och förstå vikten av att vara stilla. Att förminska hundgården från 450 m² till knappt 100 m² är eventuellt en möjlighet. Hon har en tendens att springa längs med staketet när folk och bilar passerar, och det gör naturligtvis inte hältan bättre…

Än mindre minskar det den obehagliga känslan i husses hjärta när man via övervakningskamerorna ser henne springa längs staketet och småhalta. Det är i sådana stunder man helst av allt hade varit hemma för ”vård av hund”. Tyvärr är det inte möjligt i nuläget, men man kan hoppas att det en dag blir möjligt!

Hundägare är ju trots allt också skattebetalare…

Inga tennisbollar flyger längre…

Nä, om inte Wilja får springa, så slängs det inte heller några tennisbollar. Något som hon uppenbarligen inte är helt nöjd med, men tacksamt nog har hon ännu inte lärt sig att kasta dessa på egen hand.

Hon har i alla fall möjligheten att ligga still i sängen bredvid husse, och bli kliad på ryggen medan hon tuggar på sitt märgben. En förmån som endast en fyrbent vän kan dra nytta av.

En fyrbent vän är också den enda som utan konsekvens kan gnaga sönder påslakanet, men det är en historia för ett annat tillfälle…

Vi på Hundgården önskar er alla en trevlig kväll!