Födelsedagen blev aldrig firad, men igår fick man en påminnelse om denna dag. Turbo skulle fyllt 12 år, men livet tog en annan vändning. Det har gått drygt två månader sen han stilla fick somna in här hemma.

En dag som delvis bestod av en bedövande sorg, men också en lättnad över att hans krämpor äntligen fick släppa taget om honom.

Man minns honom väl, och saknar honom enormt mycket. Hans genomsnälla personlighet vittnade om att han var en gosegris av rang – och ingen gillade ”belly rubs” mer än honom.

Man har så många härliga minnen med denna lilla krabat, och det är tungt och veta att det aldrig kommer att bli några nya. Men livet som hundägare är tyvärr just så orättvist. Jag är säker på att vi alla kommer att mötas en gång igen, men i vilken form är man inte riktigt lika säker på. Tills dess får man tålmodigt vänta på sin dag, och ta hand om Wilja. Och alla efterföljande hundar.

Födelsedagen blev aldrig firad och det känns konstigt att säga grattis till en hund som redan korsat regnbågsbron – men för sakens skull;

Grattis på 12-årsdagen, Turbo! ♥ Du kommer aldrig att glömmas bort!

Två hundar är bättre än en!

Ja, så har jag alltid resonerat, men idag vet jag verkligen inte längre. Förr var det mer en praktisk sak för hundarnas skull. Dem behövde ha någon att leka med och vara social med när husse jobbade eller var iväg. Idag är man dock inte längre ensam om tillvaron, även om vi inte är sambos än. Men vid eventuella resor är det naturligtvis enklare med en hund.

Ett beslut jag velat kring mer än en gång, men nu känner jag mig tillfreds med beslutet. I alla fall för stunden. Wilja har dessutom möjlighet att få fortsätta träffa sin ”pojkvän” då och då.

För att det ska kunna ske måste hon dock sluta löpa först… för några valpar vill jag inte ha!

Vad framtiden sen har att erbjuda återstår att se!

Här hittar du oss på Facebook