Med smärta som motivator får man finna sig i visst obehag. För några dagar sedan blev man påmind om sin egen dödlighet i form av tandvärk. I morse ringde man tandläkaren och fick en akuttid.

Det visade sig att en av visdomständerna var i dåligt skick, och tanken var att dra ut den. Men varför skulle det vara så enkelt? Tandläkaren försökte verkligen, men problem uppstod.

Jag är kanske inte rätt person att försöka återberätta det, men bakom visdomstanden gick det tydligen av en liten bit ben från käken. Den måste nu läka, och om 6-8 veckor får jag besöka en specialist i Halmstad.

Själva besöket gick annars bra. Jag fick tydligen rejält med bedövning, så pass att ögonlocken på det vänstra ögat var halvt om halvt bedövade. Dessvärre var jag inte allt för kvick med att börja äta smärtstillande, och bedövningen släppte tydligen extremt fort. Under kanske en timmes tid var det olidligt, och jag övervägde starkt om jag inte skulle åka hem.

Men till slut så började smärtan avta, och man kunde återigen fokusera som vanligt. Nu håller man bara tummarna att tanden inte orsakar några andra besvär under dessa veckor.

Så går det när man skjuter upp sånt tills att det börjar göra ont. Hade jag dragit ut visdomstanden för två år sedan hade livet varit enklare, men det är som det är nu.

Getingen har fått lämna jordelivet!

Tyvärr, bör jag kanske tillägga! I morse var den lilla gynnaren tillbaka och försökte ånyo att bygga bo på övervakningskameran, och jag var tvungen att göra något. En fullträff med flygsmällaren verkar ha löst allt, även om jag aldrig lyckades hitta getingen efteråt.

Men nu kan man i alla fall se fram emot färre notiser från den kameran, och batteriet kommer att hålla längre. Det var kanske inte detta slut jag önskat mig, men jag försökte verkligen hitta en annan utväg.

Här hittar du oss på Facebook