Allt för länge har du blinkat på ett närmast föraktfullt sätt utan att flytta dig så mycket som en centimeter åt rätt håll.

Inte en enda bokstav att skapats i kölvattnet efter dig, trots att det är min yttersta önskan i en stund som denna – men med all önskvärd tydlighet framgår det att min vilja kommer att ignoreras.

Det finns mängder av saker att skriva, men trots allt står du bara där.

Och blinkar.

Din oproduktiva lilla skit.

Efter en nödvändig kopp kaffe sätter man sig åter igen mitt emot sin ärkefiende, och plötsligt dyker en ondskefull plan upp om hur man bäst förintar denna illvilliga fiende:

… och i mitt mörkaste inre börjar plötsligt en ondskefull plan smidas om hur man bäst förintar denna illvilliga fiende.

Undertecknad för muspekaren mot dokumentets röda kryss och klickar, och markörens sista försök att hålla sig kvar resulterar i en ruta med ett par alternativ – varav endast ett tycks vara passande:

“Spara inte”

Dokumentet försvinner från skärmen, och dess kvarlevor kommer troligtvis att spridas vind för våg längs vägkanterna på internets höghastighetsbanor och snart nog falla i glömska.

Jag andas ut och känner mig för ett ögonblick som om jag gått vinnande ur en segdragen strid på liv och död, men så snart jag öppnar ett nytt dokument möts jag av föregångarens om möjligt ännu ondare tvilling.

Fönstret stängs ner lika snabbt, och jag bestämmer mig för att återgå till den enklaste och mest pålitliga av former när det gäller skrivande: papper och penna.