När orden får liv...

Regnet piskade mot rutan, och den obarmhärtiga vinden slet i träden. Höststormen hade anlänt, men i den gamle mannens vardagsrum rådde lugnet.

Han satt stilla i sin fåtölj och läste ur sin bok, medan barnbarnen satt på golvet framför honom och lyssnade spänt. Den gamle mannens röst var mörk och rosslig, något som gav varje ord i berättelsen liv. Det var som om barnbarnen själva vandrade i berättelsens underbara värld.

Det sprakande ljudet från den öppna spisen försvann i ljudet från den gamle mannens röst, och det fladdrande skenet från lågorna skapade en stämning som hörde till berättelser om stora äventyr.

Han bröt bokens fängslande berättelse en stund, tog av sig sina glasögon och placerade dem pÃ¥ bordet bredvid kaffekoppen. Barnbarnen följde noga varje rörelse – som en tyst protest mot uppehÃ¥llet. Han lät sina ögon vila medan han sÃ¥g pÃ¥ barnbarnen och betraktade skuggornas dans längs väggarna bakom dem.

Den gamle mannen gillade sagostunden, och hade han inte hunnit till Optikbutiken tidigare den dagen sÃ¥ hade den kanske uteblivit. Hans gamla glasögon hade fallit offer för oaktsamhet och hamnat i ett tillstÃ¥nd bortom räddning – kärringen hade satt sig pÃ¥ dem.

Han noterade barnbarnens otÃ¥liga väntan och tog pÃ¥ sig sina nya glasögon för att fortsätta ge orden liv…