När orden får liv...

Regnet piskade mot rutan, och den obarmhärtiga vinden slet i träden. Höststormen hade anlänt, men i den gamle mannens vardagsrum rådde lugnet.

Han satt stilla i sin fåtölj och läste ur sin bok, medan barnbarnen satt på golvet framför honom och lyssnade spänt. Den gamle mannens röst var mörk och rosslig, något som gav varje ord i berättelsen liv. Det var som om barnbarnen själva vandrade i berättelsens underbara värld.

Det sprakande ljudet från den öppna spisen försvann i ljudet från den gamle mannens röst, och det fladdrande skenet från lågorna skapade en stämning som hörde till berättelser om stora äventyr.

Han bröt bokens fängslande berättelse en stund, tog av sig sina glasögon och placerade dem på bordet bredvid kaffekoppen. Barnbarnen följde noga varje rörelse – som en tyst protest mot uppehållet. Han lät sina ögon vila medan han såg på barnbarnen och betraktade skuggornas dans längs väggarna bakom dem.

Den gamle mannen gillade sagostunden, och hade han inte hunnit till Optikbutiken tidigare den dagen så hade den kanske uteblivit. Hans gamla glasögon hade fallit offer för oaktsamhet och hamnat i ett tillstånd bortom räddning – kärringen hade satt sig på dem.

Han noterade barnbarnens otåliga väntan och tog på sig sina nya glasögon för att fortsätta ge orden liv…