Träningen fortsätter i sakta mak här hemma, och idag var det Vegas tur att sträcka ordentligt på sina ben!

En cykeltur på 10 km gjorde susen, och nu ligger hon och återhämtar sig på sin lilla stubbe medan jag själv försöker få ordning på alla måsten som lagts på hög här hemma den senaste tiden.

Solen skiner i alla fall – och det är något vi alla gläds åt!

Efter att jag fixat och trixat lite med kärran håller jag nu tummarna för att nattens träningspass går bättre!

Ytterligare några små förändringar är att vänta; Bland annat ska jag förse dragstången med extra handtag för att kunna underlätta promenaden och belastningen på rygg/höft.

Bilder på dessa kommer så snart dem blivit tillverkade (dvs om ett par veckor)!

Morgonens träningspass med kärran gick inte alls som jag hoppats på…

Av någon outgrundlig anledning var allt väldigt ryckigt idag, något som fick mig att avbryta hela promenaden – och i stället för 16 km blev den knappt 7 km.

Visserligen var det bättre än inget, men samtidigt långt i från bra.

Väl hemma på gården justerade jag min dragsele samt försåg kärran med barlast: En back med sten.

Några små tester genomfördes här hemma för att se resultatet och ”framtung” kommer uppenbarligen att vara ett av ledorden i allt detta.

Men inget ont som inte för något gått med sig:

Jag fick idag ett lysande tillfälle att skjuta kärran framför mig för att se hur det skulle kännas, och resultatet var mycket positivt!

… och den viktigaste och sista fasen inleds:

Allt ska nu sammanställas, bantas, packas, vägas och justeras!

Det finns inte längre någon tid för större förändringar vad gäller utrustningen, utan nu får jag förlita mig på att allt förberedande arbete lagt en bra grund inför sommarens vandring från Kiruna till Ystad!

… har inte varit den enklaste sak de senaste veckorna.

Olika omständigheter har satt käppar i hjulen, och för tillfället upplever jag en dipp av sällan skådat slag.

Medan frustrationen inom mig sakta byggs upp är vovvarna lyckligt ovetandes om orsaken till den extra vila som erbjuds.

Ska jag berätta för dem att jag blivit lat, eller ska jag bara passa på att njuta av tillfället medan jag kan…

… och sakta återfå energin igen?

De olika omständigheterna har bland annat bestått av ryggont, två nya hanhundar (okastrerade), hundbettet i handen – och som grädde på moset har två av husets tikar börjat löpa.

Följden av detta har blivit ”lite” oro i lägret som i sin tur har stört sömnen, och störd skönhetssömn sätter sina tydliga spår. Så medan vi sicksackar oss genom vardagen över kompostgaller och inomhusgrindar drömmer jag om att återfå mina gamla rutiner.

Inte i min vildaste fantasi har jag kunnat föreställa mig känslan av hur det är att på riktigt känna kraften i siberian huskies!

Med ett stadigt tag om styret lät vi dem idag för första gången utföra det jobb dem är byggda för!

Nervkittlande och beroendeframkallande är nog orden som bäst beskriver känslan när man nästa helt ljudlöst susade fram längs grusvägarna i hög fart!!

Det kommer kanske  inte som någon större överraskning att detta har skapat mersmak för fortsatt träning!!!

… eller i vårt fall ”hundarna” kräver kanske en liten uppdatering från en vanlig cykel?

Vi har länge diskuterat behovet av en trehjuling, och har idag hittat en som Emmelie ska kika på – och om planerna går i lås kommer hon hem med den i morgon!

Det är helt klart ett redskap som kommer att underlätta dragträningen med Vega och Loke ordentligt!

Speciellt med tanke på att det blir enkelt för både mig och Emmelie att träna dem!

Så nu är det bara att vänta tills i morgon!

… efter några dagars hemmavistelse!

Man vänjer sig förvånansvärt snabbt vid att inte behöva gå upp tidigt!

Därför tog det emot lite extra i morse när klockan ringde, men jag lyckades mot all förmodan ändå genomföra promenaden.

Kärran får dock stå parkerad tills vidare så att ryggen får en chans att bli helt bra innan jag börjar belasta den igen.

Ett dröjsmål som icke är bekymmersamt!

Vi ligger ju trots allt bra till med träningen!

Jag borde ta mig i kragen omgående innan jag ödslat bort alldeles för mycket tid av denna söndag…

… men det är alldeles för lätt att vara bekväm denna morgon!

Det grådaskiga vädret som råder får mig att njuta extra länge av kaffet, samtidigt som plikten gnager på mitt samvete.

Idag tänkte jag låta vovvarna prova på några enkla moment på vår lilla agilitybana här hemma på godset.

Jag undrar hur detta kommer att gå!

Direkt vid hemkomsten var det dags för Debbie att genomföra ett pass med repeterande lydnadsträning!

Denna dag var gamla tant Grånos förvånansvärt lydig, och jag antar att det helt och hållet berodde på belöningen jag försökte dölja bakom min rygg.

Efter att veckans fysiska träning nästan helt är genomförd kommer jag att kunna ägna lite extra tid åt att aktivera deras små grå också:

Något som tyvärr fallit mellan stolarna den senaste tiden – men det ska vi ändra på!

Nattens träningspass var unikt i den bemärkelse att jag valde att inviga kärran under en längre sträcka:

16.38 km närmare bestämt.

Resultatet var minst sagt glädjande då jag kunde konstatera att den nästan 40 kg tunga (och tomma) kärran inte påverkade gånghastigheten märkbart!

Den var förvånansvärt ”lätt”!

Vissa finjusteringar behöver dock utföras, men över lag är den nu redo att användas i träningen inför sommarens äventyr!

… och tid har det sannerligen tagit!

Det är ganska skrämmande att man inte varit kvickare med att montera på de två dragöglorna (brutalt avancerat)…

… men idag blev det äntligen gjort!

Något större test med kärran har tyvärr inte kunnat genomföras än, men jag hoppas innerligt att det blir av snart!

Jag antar att jag får fortsätta göra vad jag ändå gör bäst:

~ skynda långsamt ~