|| mannen som kan prata om hundar ||

Återstoden av rikedom och ära återspeglar sig i de ruiner som sakta reser sig i gryningens ljus, och som alltid fascineras jag av tider som flytt.

Historiens vingslag som ömt smeker min kind när jag träder in i det som en gång varit någons boning.

En spöklik dimma som skapats av den råa luften skall snart fördrivas av den nalkande morgonsolen.

Jag sluter mina ögon i hopp om att fångas av tid och rum och föras tillbaka till födelsen av historiens vingslag…

Spöklikt reser sig höststormarnas offer längs vägarna i skogen.

Den obarmhärtiga vinden försöker att få dem på fall, men när varken pinande vind eller bitande kyla lyckas fälla trädet, överlämnas dem åt tidens gnagande tand.

Nedräkningen har pågått länge. 
Under flera år.

Bit för bit bryts trädet ner.
Kvistar. Grenar. Stam.

Allt ska bort. Inget ska skonas eller bevaras för eftervärldens räkning.

… mot ännu okända mål. Nya äventyr.

Jag kastar blickar bakåt, beskådar de riktmärken som passerats.

De som då vägledde mig, vägleder ännu.

Mot dagens slut fångas min blick av horisonten, innan sista ljuset försvinner.

Jag stannar upp, låter min hänföras, och mina tankar samlar sig innan jag lägger mig till ro.

Mitt liv är ett äventyr, och morgondagen är blott ett oskrivet blad.

Hösten är här

Något du inte kan fly från
Något du inte kan påskynda, eller hejda

Något som inte syns, men som ändå påverkar oss
Den är inte ljus eller mörker
Den är inte regn eller sol

Den bara finns, och sätter upp våra gränser
Utan att själv påverkas

Tiden skyndar sig inte i nöd
Tiden hejdar sig inte i lust
Tiden åldras inte

Den har ingen början, inget slut
Den bara är

Passageraren...

Han tittade noga i spegeln, som han gjort många tusen gånger förr, men denna gången kunde han inte känna igen sig.

Hans bruna ögon var dem samma, hans halvlånga hår var det samma, ärret i pannan såg ut som det alltid gjort… Men något hade förändrats. Han kunde bara inte förstå vad som förändrats.

Livet hade gjort ”helt om!” på bara några dagar. Han kände igen sin egen spegelbild, men inte längre sig själv. Vem var han egentligen? Han tittade noga i spegeln, och såg sig själv i ögongen. Djupare och djupare. Som ett desperat försök att få kontakt med sin själ. Kanske kunde han finna svaren på sina frågor där… kanske…

”Hur kunde allt bli så här?” frågade han sig själv högt. Ansiktet i spegeln följde varje rörelse han gjorde, men något svar fick han aldrig.

Den senaste tiden hade saker och ting börjat rulla på ordentligt, och det hade börjat gå upp för honom att han inte längre hade någon kontroll över tillvaron. Han hade blivit en skräckslagen passagerare i sitt eget liv. I början kändes allt bra när det började rulla på, men nu kände han bara obehag. Saker och ting förändrades för snabbt, och snabbare och snabbare för varje dag. Han kunde inte längre hänga med i allt som hände. Det gick för fort.

Den ljuvliga fartvinden han kände i början, kändes idag som en obehaglig storm. Det dånade i öronen, och han slöt reflexmässigt ögonen en aning för att inte få något i ögonen. Han ville att det skulle stanna upp. Inte som en panikbroms, men mer ett sakta inbromsande tills han kände att han hade kontroll över allt igen. Fanns det verkligen ingen återvändo? Ingen ”ångerknapp”?

Han kände på sig att allt skulle gå åt skogen. Det var bara en tidsfråga innan allt körde av vägen, och ner i diket. Han var rädd. Kontrollen var inte längre hans. Hur bromsar man? Hur stannar man upp i tillvaron?

Han sköljde sitt ansikte i hopp om att obehaget skulle försvinna, men när han tittade i spegeln igen såg han samma bekanta och obekanta ansikte. Han hade blivit en främling för sig själv…

Vem var han idag? Ett visste han säkert; han var inte längre den han var igår…

Han var en skräckslagen passagerare i sitt eget liv. Ett förtvivlat sökande efter bromsen…

Men ingen broms fanns att tillgå. Han slöt sina ögon igen och hoppades att han skulle känna igen sig själv igen, men ögonen som öppnades föll återigen på den okända passageraren.

Spegeln ljög inte för honom…

Dagdrömmaren...

Jag sluter mina ögon för en stund
Väcks till liv i grönskande lund
Vaksamt blickar jag ut
- inser att lunden är utan slut
Jag sätter fart över stora ängar
Marginaler finns för vida svängar

Springer ikapp med alla kaniner
Känner i pälsen hur vinden viner
Släcker min törst i porlande bäck
Fortsätter leken med hopp över häck
Skuttar runt över stock och sten
Gräver flitigt efter nedgrävt ben

Skymtar en fågel som lockar till lek
Tar fart över ängen och rundar en ek
Lyssnar till fåglars underbara kvitter
Jag hakar på med lekfullt fnitter
I fjärran jag hör någon ropa mitt namn
Vaknar nöjd i husses famn

Soluppgång

”Att i ord beskriva det vackra går inte
Det måste upplevas

Men ett försök att förklara denna företeelse måste ändå göras:

Det är som en soluppgång – stilla, men intensiv
Att sakta se morgonen gry är som en gåva
Se dagen ta sin början, se natten fly

Daggen som torkar i solens morgonstrålar
Livet tar åter sin början – här och nu

Det är som en stjärnklar natthimmel – stilla och vakande
Diamanter som vilar på svart sammet
Obeskrivlig storhet, obeskrivlig litenhet

Stjärnor som vaggar världen till sömns
Det är stilla, vackert och bara för betraktaren

Det är som havet en stormig dag – mäktigt och starkt
Vågor som slår mot klippor utan att flytta dem
Fastheten finns – klippan känner den

Vattnet nöjer sig med att dränka klipporna
Att omfamna den om och om igen

Smekta av vinden

Det är som vinden ömma smekning
Träden som följer dess rörelse
Utan att egentligen vidröras – men beröras

Vind och träd blir ett utan att kämpa om makten
Ett stilla sus, ett prassel bland löv
En tyst överenskommelse

Det är som elden som värmer – slukar veden
Hur vackert är det inte att se det ske
Den svaga ger liv åt den starka, den starka ger liv åt den svaga

Ett under i livet, lätt att missa
Lätt för den oförståndige att bränna sig

Det är som de unga förälskade – alltid i varandras tankar
Frånvaron känns om år, närvaron blott några minuter
En suck och sen är tomheten tillbaka

Dagar går, timmar blir till år
Den älskade är saknad, den saknade är älskad

Ja, sådant är vackert, heligt och rent
Ingen kan sätta gränser för det vackra, eller tygla dess kraft
Att få skåda det fina, se det ljuvliga

När blicken får vila på dig saknar jag andra behov

Sådan är du för mig – vacker”

Text och bild: © Henrik Olsson – info@henrikolsson.eu

Drivved

”En bit drivved
Ingen vet varifrån den kommer
Eller var den är på väg

Utan minne
Inget förflutet, ingen framtid

Den bara finns
Följer vågornas rörelse
Tills den flyter upp på någon strand

Ligger där stilla
Tills en större våg fångar den
Drar ut den i havet igen

Resan fortsätter – resan utan mål

Sådan är jag
En bit drivved”

Text och bild: Henrik Olsson – info@henrikolsson.eu

Vi sätter gärna upp mål för vår vandring. Hur allt ska vara – karriär, familj etc. Hur ofta blir det så?

Vi tvingas dock gång på gång inse att livet inte alltid accepterar våra val, våra drömmar, våra önskningar. Ibland erbjuder livet raka motsatsen. Vi kan tvingas stå bredvid och se på hur allt faller samman. Hur vi förlorar även det lilla vi sparat ihop.

Människor ställs på ruinens brant, inte bara ekonomiskt, men också socialt. Vi drar oss tillbaka. Tiger. Begrundar. Väntar.

Vi väntar i ensamhet. Med drömmar krossade till stoft.

Men i allt detta finns ändå något kvar. Allt är inte förlorat. Allt är inte över. Vi kan ändå finna att hoppet inte lämnat oss. Det vägrar släppa taget om oss. Som om det vore den sista länken mellan människan och livet. Den starkaste länken. Den som håller allt samman: Hoppet om en morgondag. En ny dag. Nya chanser. Nya möjligheter. Kanske också… nya drömmar.

Att ge oss insikten om att livet vill fortsätta oavsett vad som sker – det är hoppets uppgift i våra hjärtan.

Det är livet.”

Från en av mina utställningar. Tema: Livet

© Henrik Olsson

I'll be there...

Det som jag aldrig fick får du av mig
Det som jag aldrig hörde ska du få höra från mig
De tårar jag fällde ska du aldrig fälla
Den smärta jag kände ska vara fjärran från dig

De sår jag bär på kommer ditt leende att radera
De tårar jag fällt kommer ditt skratt torka

Det som jag förlorat ger jag till dig
Det som jag lärde mig ska du få glädje av

När du på kvällen sluter dina ögon kommer jag att finns där
När du på morgonen öppnar dina ögon kommer jag att stå dig nära

Henrik Olsson

Det har blivit kväll denna lördag, och man har inte allt för mycket konstruktivt att göra just nu. Vovvarna är utspridda på strategiska ställen i huset samtidigt som jag sitter i tv-soffan och njuter av Simpson och Family Guy. Eller slötittar kanske man ska säga… tankarna rör sig i märkliga banor denna afton…

Jag fick tidigare en märklig tanke som fick mig att gå in på kontoret och söka upp en mapp som jag aldrig trodde att jag skulle få för mig att öppna igen. Mappen innehåller halvfärdiga sånger jag skrev i min ungdom… dvs, när jag var runt 16-17 år. Jag tog fram gitarren och körde igenom några av låtarna. Det lät förjävligt. Jag har knappt rört gitarren på flera år. Den musikaliska ådran i mitt liv har trängts undan av andra saker.

Kanske var det lika bra – jag föddes inte med en sångröst… men jag ska inte sticka under stol med att jag gärna hade kunnat sjunga, men samtidigt får jag vara en av alla dem som kan njuta av andras underbara röster när jag själv föddes med en myndig stämma som bäst lämpar sig för andra situationer.

Den kreativa ådran har det dock inte varit något större fel på, och mina sätt att uttrycka mig på har visserligen inledningsvis varit musiken, men sen poesin och fotograferingen… idag ligger den sidan hos mig vilande, i väntan på nästa våg av inspiration. Jag hoppas att den vågen infinner sig snabbt, för jag känner inom mig att jag har mer att förmedla än det som jag redan förmedlat via ord och bild.

Kanske blir det en ny utställning i Kuben snart?

Vandringen

Han tog sina steg. Vacklande. Nästan som en drucken, stödd av sin stav. Sin vän på vägen. Hans kläder var slitna, smutsiga och fulla med lagade revor och hål. Allt var svart. Allt var vitt.

I skymningen påbörjade han sin vandring genom dödsskuggans dal. Trots åratal av vandring har det inte blivit mörkare, ej heller ljusare. Han vandrar sin väg. Förbannad av den högste, förkastad av den lägste. Ljuset vill inte ha honom, och mörkret har vänt honom ryggen. Ständig skymning är hans dom. Världens färger är förlorade. Allt han ser är svart. Allt han ser är vitt.

Hans hjärta är fyllt av hat, såren vill aldrig läka. Förbannad är han, och förbannad är den som korsar hans väg. En evig skymning. Utan ljus, utan färg.

Maten han äter smakar illa och mättar inte, vattnet han dricker smakar bittert och släcker ingen törst. Hans drömmar bleknar likt dimman en tidig morgon, smälter likt snö i handen på honom när han försöker gripa tag om dem.

Kärleken förde honom in på denna väg. Kärleken förbannade honom. I evighet ska hans vandring förbli i skymningen. I evighet ska hans hunger och törst aldrig släckas. Ständig plåga. Ständig ångest. Kärleken lät honom dra strå, och han drog det kortaste.

Förbannad är han. I evighet.

Aldrig får såren vila och läkas, aldrig får hungern stillas, aldrig får törsten släckas. Bördor ska han bära, utan lättnad. Inte så tunga att han bågnar under dem, inte så lätta att han kan gå upprätt.

Förbannad är han. I evighet.

Varje andetag ska kännas som om han stryps, men ändå kan andas. Varje steg ska han gå med krossad fot. Vacklande ben. Stödd av sin stav. Vandraren. Förbannad i evighet. Rättvisan skrattar honom i ansiktet. Kärleken hånar honom glatt. Vänner sviker. Vandraren måste gå ensam. Endast med sin stav som sällskap. Tomheten är överväldigande, och vandringen evig.

I skymningen.

© Henrik Olsson – info@henrikolsson.eu