”Han försökte övervinna en oförlåtande dimma och gick förlorad däri

Dagen berövades sitt underbara ljus och natten sitt mystiska mörker

Hans raska steg blev meningslösa när vägens mål förblev dolt i dunkel

Vid tystnadens eko fattar han ensamhetens hand när han närmar sig tomhetens land

Övergiven av drömmar och framtid

Dömd att vandra genom livets ödemarker
Och endast hälsa närheten i fjärran”

… är utan tvekan som balsam för själen!

Här kan jag i lugn och ro njuta av årstidernas skiftningar, allt i från det mest karga av vinterlandskap…

… till välkomnande sommarängar som sprudlar av liv, rörelse, färg och doft – som oupphörligt uppmanar mig att låta fötterna känna grässtrånas smekning.

Ömt vårdar harmonin oss som tagit vår boning i dess närhet.

Att få leva så nära allt detta vackra är min inspirations outtömliga källa.

Den senaste tiden har en viss dröm blivit allt mer återkommande och det är väldigt frestande att följa den.

Dock kommer den att kräva stora förändringar i mitt liv.

Frågan är bara om jag är redo för det nu, eller om jag ska lägga band på mig själv?

Sommarens äventyr kommer garanterat att ge mig en skjuts i rätt riktning…

… men kanske skulle jag tjuvstarta i liten skala och se hur allt utvecklas innan jag fattar ett beslut?

… icke önskvärda erfarenheter som gång på gång tvingar ner oss på knä.

Att acceptera detta som en del av det liv man lever, hur ohyggligt det än må ha varit, är avgörande.

I slutändan kommer det att ändras till något gott, när erfarenheterna med årens hjälp blir verktyg som går att använda för att komma vidare – bort från det gamla.

Slaveriet till såren bryts och såren läker raskt när dem ej längre störs genom att ständigt påminnas om orättvisor som skett i det förgångna.

I fjärran hälsar jag den framtid som kommer mig till mötes

Mina steg är både raska och återhållsamma när jag sakta närmar mig mitt mål

Min uppgift

Stora förändringar väntar på mig bortom horisonten, men ännu döljs självklarheter i en gåtfull dimma av förväntan

Hur bitarna en gång kommer att falla på plats är inte min sak att avgöra

Men jag avgör själv graden av delaktighet

Ända sen barnben har jag funnit den välbehövliga vederkvickelsen där utsikten är vidsträckt.

Från början var allt en storslagen lekplats där fantasin fann en outtömlig källa av möjligheter till glädje.

Med åren förändrades det till en plats för inspiration, och naturens skönhet äntligen fick chans att synas.

Där fann jag min fristad.

Ord började formas, bilder skapades och ögonblick förevigades.

Det kan gå dagar. Veckor. År.
- Men plötsligt händer det.

En låt. En doft. Ett ögonblick.
Något som väcker gamla minnen till liv.

Man sluter sina ögon och återupplever tider som flytt. Precis som om det nyss hänt.

Alltid är det ljuva tider. Minnesvärda tider.

En saknad fyller hjärtat när man inser att livet krävt att man gått vidare.

Varje invändning mot detta förblir ohörd, och sakta faller allt i glömska igen.

Genom åren har jag försökt vårda och utveckla min konstnärliga ådra.

Försöken har varit envisa, och målet har alltid varit att beröra människors hjärtan med hjälp av dessa enkla medel:

Ord och bild.

Med insikten om att man aldrig blir varken fullärd eller perfekt fortsätter jag att sträva efter mitt mål.

Stapplande lär jag mig måla med ord och bild, och sakta framträder bilden av själens obotliga ensamhet.

… framträder en bro i dimman som lättar, och en mystisk morgonsol skingrar skuggorna längs min väg.

Det är som om hela skogen håller andan i väntan på att jag ska ta mitt första steg.

Jag låter hjärtat samla mod för en stund.

Något gammalt är på väg att avslutas, och bron erbjuder en passage till något nytt.

En chans att gå vidare mot nya eskapader.

Jag drar ett djupt andetag och tar mitt första steg mot framtiden!

… och det gamla återfår sin forna glans.

När man var liten byggdes ointagliga fort i träd liknande detta, och hårda stider utkämpades mot osynliga fiender.

Man gömde hemliga meddelanden till efterlevande i fall man skulle bli en av de stupade, men mot all förmodan överlevde man varje sammandrabbning!

Ljudet från skramlande rustningar tystnade först när mamma öppnade dörren och uttalade det magiska ordet:

”Mat!!”

I dimman som lättar framträder symbolen för hopp, och insikten infinner sig om att den efterlängtade tryggheten är nådd!

Medan höstens färger målar bildens bakgrund stannar jag upp och låter min penna forma ord om de tider som flytt.

Förändringens vind väntar otåligt på att släppas lös, och framtidstron stärks.

Övertygelsen om att jag valt rätt väg att gå blir allt mer överväldigande när en sällsynt tyngdlöshet infinner sig i mitt hjärta.

Som om det befriats efter år i fångenskap…

Någon har sagt:

”Ett äventyr uppstår när man sätter allt på spel, ens förutfattade meningar om världen och sig själv, och vågar möta en värld man inte känner…”

Ord som känns fundamentala när man nu själv står inför ett vägskäl.

Ett avgörande val.

En förändring som krävs av dåtidens erfarenheter och framtidens visioner.

Otåligt trampar jag i nutiden.