Vi vandrade, som tidigare, sida vid sida som bröder och som vänner.

Varje fiktivt ögonblick som skapats ur hjärtats djupaste rum fick upplevas utan att en tärande sorg kastade sina skuggor.

Det fanns bara ett problem med det som för en stund tycktes vara helt perfekt:

Drömmens enda övermäktiga fiende: väckarklockan! Den må grusa hoppet, men den kan aldrig förinta ett hjärtas dröm.

Du är ej längre bunden vid denna värld, men förevigt fast i dina närmastes hjärtan.

Idag samlades en ringa skara av dina anhöriga vid änden av din säng för att en sista gång ta farväl.

Ljudet av dina andetag som tystnat har skapat ett ekande tomrum av sorg, och för stunden finns inga ord som lindrar, så mitt deltagande sker i tystnad.

Karl-Erik
1918-04-24 – 2011-08-20

Enträget och förgäves kräver mina tårar dig tillbaka, samtidigt som jag kämpar om möjligheten att vrida tillbaka klockan.

Jag vill krama dig igen, och få dig och förstå hur älskad du var, och kanske få dig att göra andra val i livet.

Få dig att stanna kvar hos oss…

Johan Runnqvist – 760215 – 010723

En son. En bror. En far. En vän.
Allt av bästa sort.

Troget följer vi dig till din sista viloplats, medan våra tårar enträget och förgäves kräver dig tillbaka.

Förbehållslöst spred du ljus omkring dig med ditt leende, och värme med ditt stora hjärta. Att vi nu tvingas säga ‘farväl’ gör denna värld så mycket fattigare.

Du finns för alltid i våra hjärtan!

Hela världen låg för våra fötter, och för stunden var en omkullvält stol vårt största problem, men de kommande åren skulle bjuda på värre prövningar.

I denna fotografiska stund, 1978, kunde ingen av oss utsäga framtiden.

Vi levde lyckliga. I nuet.

Om man ändå kunnat stoppa tidens vilja, och därmed undvikit den 23 juli 2001.

Den dag då bröderna förlorade varandra.

Hela världen låg för våra fötter...

Med få år på nacken tycktes allt vara så enkelt. Det handlade om lek och bus. Brorsan trampade på så gott det gick ända tills en stol satte stopp för hans framfart… själv njöt jag bara av åkturen…

En bild med mer än 30 år på nacken får en att drömma tillbaka, minnas den enkla tiden när kraven egentligen enbart bestod i att somna på kommando…

Hela världen låg för våra fötter…

Hur söta vi än må ha varit då så växte vi upp och tog oss ut i en värld som förändrade våra liv. Den var hårdare än leken i barndomshemmet, och allt var inte riktigt lika enkelt längre.

Vi sågs inte längre som små och söta…

Saker man fick erfara formade ens sätt att tänka. Många gånger om. Livet satte sina spår i oss unga och smått oskyldiga killar. Många av de sår man fick läkte själv med tiden, men en del ville aldrig riktigt läka.

De dröjde kvar och kastade en mörk skugga över allt ljust…

Så var det för min älskade storebror. Vid en ringa ålder av 25 valde han frivilligt att lämna världen för att slippa lida. En värld som idag är mycket fattigare…

Här kan du läsa mer om Johan: Till minne av…

Den Bro Som Förde Dig Bort...

”Din vandring genom livet bjöd på törnar
Dessa stärkte dig till en början
Du kämpade vidare mot alla odds
Sår du fick försvann lika snabbt
Du imponerade med din styrka

Men en dag slutade såren läka
Bördor hopade sig och kvävde ljuset
Du fördes in i en mörk värld
Din inre styrka försvagades
Tårar började falla inom dig

Du såg på dina sår och ville ej vandra mer
Du kände dig fångad, trängd, förlorad
Din tro på livet gled dig ur händerna
Du kämpade tappert in i sista stund
Du kämpade så länge det gick

Du fann en bro som ledde bort
Och visste att den fanns för dig
Du tog bestämda steg
Fördes bort från allt smärtsamt
Mot något bättre, gladare, ljusare

Dina fotspår på bron försvann i skymningen
Du försvann
Men den bro som förde dig bort
Förde dig också bort från oss

Du fattas oss”

Läs mer på www.runnqvist.se

Text och bild: Henrik Olsson

Ros, rödaste ros...

… om allt blivit som man önskat…

Till sommaren är det 9 år sen du lämnade oss. Smärtan bleknar kanske med tiden, men tomheten tycks aldrig fyllas helt. Verkligheten kom ikapp mig när jag stod inne på blomsteraffären och väntade på mina blommor. På disken stod en hink med stenar, stenar som var prydda med text. Jag sökte tills jag hittade den perfekta. En vit sten med texten ”Saknar dej.. ♥”. Det var nästan som att jag hade glömt av det.

Väl framme vid din grav puttade jag undan snön med mina skor och la ett fång med rödaste rosor på din plats. Bredvid dessa placerade jag stenen jag köpte. Ord som ristats i sten måste gälla så mycket mer än de som bara skrivits på papper…