Minnesvärt!

11 kommentarer

Det har snart gått 3 år sen Debbie och jag tvingades gå skilda vägar, och fortfarande finns det stunder då saknaden blir besvärande – trots alla vackra minnen.

Denna lilla schäfertik som följde mig troget vid min sida genom mängder av galna upptåg.

Hon var på alla tänkbara sätt den perfekta hunden, medvandraren, beskyddaren och gosegrisen, även om det fanns dagar då ett utkast till en blocketannons skrevs.

Men det blev aldrig mer än ett utkast, för lika snabbt som vi blivit ovänner blev vi vänner igen.

Hon satte mallen om hur en hund i min ägo ska vara, och på ett nästan orättvist sätt har samtliga hundar efter henne jämförts efter den satta mallen. Utan att passa in.

Man måste dock nämna att samtliga hundar efteråt skapat sina egna mallar: Fjant med sin lekfullhet, Turbo med sin glada och översociala sida, Aqua med sin trogna sida.

Men det vore felaktigt att komma med påståendet att den mall Debbie satte ändå inte används för att granska och jämföra samtliga hundar som kommit efteråt.

Efter att hon ensam sprungit vidare över regnbågsbron märkte jag en ganska stor annan stor skillnad, bortsett från den bedövande tomheten och saknaden:

Jag kände mig en kort tid efteråt otrygg i mitt eget hem, då den enda ”vakthund” jag hade då var Fjant – och som många av oss vet skulle han på sin höjd slicka ihjäl en inkräktare.

Debbie hade tagit på sig rollen att skydda mig och hemmet på ett väldigt effektivt sätt, och jag litade till fullo på hennes bedömningar rörande eventuella faror.

Hon var Debbie. Schäfertiken. Min bästa vän.

Debbies sista två år i livet bestod av en välförtjänt pension, tills jag en dag fick fatta det allra svåraste beslutet som hundägare:

Beslutet om avlivning.

Det är oerhört tungt att behöva vara den som säger ”det är dags för dig att gå vidare”, när allt man egentligen vill göra är att krampaktigt hålla fast sin trogna vän.

Helst för evigt.

Blades Debbie

2005-06-12 – 2014-11-25

Skrivet av Henrik Olsson

2017 09 18 || 01:54


11 svar to 'Minnesvärt!'

Subscribe to comments with RSS

  1. Ohh förstår dina känslor, april 2015 fick vi ta bort vår älskade labrador & det är så otroligt stor saknad efter honom, sorgen lägger sig aldrig även om den ”dämpats” eller ja har den det

    Superfin er vovve var

    Mirre

    2017 09 18 || 22:01

Lämna en kommentar:

Anti-Spam Quiz: