Att finna mening…
Medan nära anhöriga enträget kämpar för att hålla hoppet vid liv, pendlar känslor mellan hopp och förtvivlan.
Med vissheten om att det på några timmar efter en persons försvinnande samlats över 100 människor för att hjälpa till i sökandet tycks för ett ögonblick få hoppet att övervinna sin motståndare.
När sökandet senare avbryts under natten blir det allt svårare att hålla fast vid hoppet, och förtvivlan kryper allt närmare.
Jag såg tidigt i morse en efterlysning på Facebook från Missing People, men den här gången var det något som grep tag i hjärtat.
Redan samma dag (igår) som personen försvann hade en skallgång anordnats, och det i sig bådade inte gott.
Så snart jag nåddes av nyheten att en ny skallgång var planerad idag klockan 13.00 släppte jag allt jag höll på med och skyndande mig till den ort där sökandet skulle genomföras.
Jag hoppades så innerligt att det fortfarande skulle finnas tid, men några minuter efter att jag kommit fram meddelades att den saknade påträffats avliden.
Jag avundas inte den som får vara budbärare i sådana fall, för oavsett hur många ord vi kan, och på hur många språk vi kan säga dessa – så är dessa ord alltid svåra att finna.
Nästan omöjliga.
Jag minns alldeles för väl måndagen den 23 juli 2001, när jag själv kämpade för att formulera ord som skulle förklara för min mor att hennes son, min bror och bästa vän, under natten valt att avsluta sitt eget liv.
Men det fanns inga ord som kunde beskriva just det…
Utöver att bearbeta den faktiska förlusten av en bror och bästa vän, behövde man även lära sig hantera synintrycken i samband med fyndet, och skuggorna som kröp allt närmare på nätterna.
(Du kan läsa mer om den händelsen i Minneslunden.)
Det är min åsikt att om man vill finna mening i en tragedi måste man lära sig att använda de verktyg som ens egna bittra erfarenhet lämnat efter sig, och för egen del hoppas jag att mina erfarenheter gjort mig till en bättre medmänniska.
Att kunna räcka ut en hand till människor i liknande situationen och säga “jag förstår” är det enda som idag kan ge min brors bortgång en mening.
Så sorgligt å så vackert skrivet..
Det går nog inte att fullt förstå om
man inte varit i den situationen..
Stor styrkekram
Sussi
2014 06 09 || 19:17
Ja missing people e hjältar, tänk att ställa upp för nån som man inte känner, de gör ett viktigt arbete.
Sv. tackar, ja de blev ganska bra de här 🙂
Jonnie
2014 06 09 || 19:20
Jag läste, Jag hade inte en aning
Beklagar verkligen eran förlust .
Hoppas han fick frid med sin sorg.
Bamse kramar Maria
maria
2014 06 09 || 19:41
Ola och Oliwer Var med i en skallgång för två mån sedan.De hittade den personen avliden.Dom tyckte att det var jobbigt!Jag vet hur du känner på ett sätt ,min bror dog hastigt för tre år sen i hjärtattack.Han blev 61 år bara .Jag saknar honom .Kram!
Yvonne
2014 06 09 || 19:53
Så mysig och härlig bild 🙂
Nathalie Tegelstam
2014 06 09 || 19:59
ja verkligen, hade önskat man har mer tid så man hade kunnat hjälpa till mera
Jonnie
2014 06 09 || 20:11
Sjukt sorgligt! Jag beklagar
Johanna ♥
2014 06 09 || 20:47
Mycket fint inlägg! Väldigt tänkvärt och meningsfull. Och väldigt starkt!
Tycker det är fint att du försökt få det hela att bli till en positiv egenskap som du kan använda dig av i nya situationer!
The Revolt
2014 06 09 || 21:01
Gud vad ledsen jag blev att läsa det här henrik, verkligen. Min bästakompis gick också bort ganska nyligen i en hastig tågolycka, kände igen varje ord. Saknaden försvinner aldrig.
Vilmala
2014 06 09 || 21:29
Ola och Oliwer gick i två dagar! Min bror och jag stod varandra mycket nära Vi ringde till varandra varje dag.När far och mor dog så bråkade vi inte om en enda sak! ..Kram!
Yvonne
2014 06 09 || 22:00
– jaa verkligen, ska bli så skönt 🙂
Nathalie Tegelstam
2014 06 09 || 22:04
Vilken vacker men sorglig text du bjuder på 🙁 Det är alltid tråkigt och förlora någon nära hur man än förlorar den på. Och som du säger det är aldrig kul och vara den som kommer med tråkiga nyheter
Life of Johanna
2014 06 09 || 22:12
vad starkt att du delar med dig
kenneth
2014 06 10 || 06:38
Usch, kan inte ens tänka mig hur det känns att få och ge det beskedet! All styrka till dem.
Svar: Ja, om det flyter på bra är dem helt ok 🙂
Anna
2014 06 10 || 06:47
Där fick jag en tår i ögat <3
Fint skrivet av dig…
browneyedgirl
2014 06 10 || 09:51
Gud vad fint!
Beatrice Jakobsson - Vimmelfotograf
2014 06 10 || 10:18
Läste ditt inlägg du länkat till, så fint skrivet…
Jag beundrar alla dessa människor i …missing people, dom är fantastiska, att vara ute och leta en människa och vara förberedd på det värsta, om det nu går att förbereda sej på att hitta någon som tagit sitt liv 🙁
Kram!
marianne
2014 06 10 || 10:20
Sv: Så sant så!
Blir tårögd. Vackert och sorgset skrivet på samma gång!
Tommy
2014 06 10 || 13:50
Fy.. att vara budbärare av dessa
nyheter önskar ja inte ens min värsta
ovän.. Va säger man lixom finns ju
inga ord… =(
Kram
sussi
2014 06 10 || 15:37